Här ser ni mig igen. I´m back on track. Med piercingen på. <3

Jag satte i den igen (men fick dock inte på kulan, så jag ska försöka ringa till piercingstället i morgon och fråga om de kan hjälpa mig att sätta på den igen om jag kommer in dit) och skrev ett brev till mina föräldrar. Jag förklarade varför jag hade gjort det och lade det på golvet i hallen. De var inne hos grannarna och åt middag, och jag sov nästan när de kom hem. Jag låg och försökte sova men det gick inte så bra, eftersom mitt hjärta dunkade jättefort. Var rädd att de skulla komma instormandes på mitt rum och börja skrika och slita och dra. Men det gjorde de inte som tur var och jag somnade efter ett tag ändå även fast det kändes som en evighet.

I morse vaknade jag vid åtta eller nio, gick på toaletten, ville inte gå ner, vågade inte, lade mig i sängen igen. Jag somnade om till elva då mamma kom in, frågade om hon kunde få lite sällskap vid frukosten. Jag gömde mig under täcket, frågade om hon sett min lapp, hon sa Ja.

Hörde av min syster att mamma och pappa tydligen sagt att de ju sagt vad de tycker om piercingen och att de inte kan göra så mycket mer åt det nu. Så kanske börjar de acceptera det. Jag hoppas verkligen det. Det har inte varit något bråk i dag i alla fall. Sedan ringde mormor och mamma sa sedan att hon "berett vägen för mig" genom att berätta för mormor om piercingen, att jag satt i den igen. Men om piercingen nu gör mig glad, så ska jag väl få ha den där? Jag hoppas bara att de inte tittar snett på mig i morgon pga den, för den gör mig faktiskt glad, tro det eller ej.

Har större delen av dagen försökt ringa runt till olika restauranger för att kolla om det fanns lediga bord. Har antingen fått nej, eller så har de inte öppet. Så planen om att gå ut och äta med J och I, gick i kras. Då har vi lärt oss att planera längre i förväg nästa gång. Nyårsaftonen kommer istället firas med att jag följer med på nyårskonserten på MSO som vanligt, och sen åker hem med familjen och mormor och morfar hit. Sedan vid tolvslaget hår jag över till J och önskar henne gott nytt år. Skickar ett mess till I. Försöker fotografera så mycket jag kan och hoppas på att jag får bättre fyrverkeribilder detta året.

Så Gott nytt år i förskott till er alla! Hoppas att år 2009 kommer bli bättre än år 2008!

 

Det var en gång en piercing..
Det var en gång en glad Sofia för att hon för en gångs skull lydde sitt hjärta..
Det var en gång ett smycke i hennes näsa...

 

Det var en gång en Sofia som inte gjorde alla i hennes familj och släkt, ledsna...
En Sofia som inte var motbjudande...

(Jag hatar det här)

Jag klantade mig, så nu har jag ny msn!
Alla som vill lägga till mig där får göra det eller skriva era adresser till mig.
Det känns tomt utan någon alls på listan.

[email protected]

 

Det var så det blev...

hon sa att hon aldrig mer ville se mig.
att jag ser ut som en tjur.
att jag inte respekterar vad hon och pappa tycker.
att jag gör det fastän hon inte ville.
att hon inte kommer laga ngn mat till någon fest i morgon.
att om jag vill ta livet av mormor, så varsågod.
att jag inte tar ansvar för vad de runtomkring mig tycker. (det är ju just det jag gör! jag tänker alltid på alla andra i första hand det är därför jag mår som jag mår!)
att hon försöker vara alla till lags men att det tydligen inte räcker.
tar jag inte ut den vet hon inte vad hon gör.
detta var det som fick bägaren att rinna över. när jag klippte håret blev hon ledsen, nu är hon sviken och besviken
hon hade aldrig blivit såhär sviken sa hon
jag kommer inte få hela mitt studiebidrag heller.
sa att jag beter mig barnsligt. som en barnrumpa.
hon stod och skrek det rakt i huvudet på mig
"hoppas det var värt det!" sa hon sen
"du har inte bara gjort det en gång, utan TVÅ!"
hon tror inte på mig längre
jag får ringa och ställa in kalaset till i morgon. själv berätta hur jag ser ut för mormor tydligen
"jag trodde jag skulle få en lugn jul med min familj, det tyckte jag att jag var värd. men nejdå" sa hon.

 

Jag känner mig som det svarta fåret..
Barnet man inte vill kännas vid...

Idag kommer mitt inre jordskalv. Jag står mitt i det hetaste epicentrum och snart exploderar det och det kommer komma många efterskalv. Jag kan inte stoppa den här karusellen och ska jag komma ur den levande måste jag stå på mig. Annars kommer jag bara gå ur den som en liten, rädd, vettskrämd människa som inte vågar göra någonting utan sina föräldrars medgivande. De kommer säkert tycka att jag är barnslig och att jag gör det för att provocera, men det är inte så. Okej, jag tar tillfället i akt nu att göra det när jag har fyllt arton eftersom jag inte fick det innan. Jag får nog inte nu heller egentligen, men de kan inte hindra mig mer än att säga att jag inte får. De kommer bli arga, skrika på mig tror jag. Men jag måste göra det här.

 

Såhär ser det ut på vägen till det som troligen kommer bli vår framtida tomt...

Ja, vi tog en tur till tomten och mätte ut hur stort huset kommer bli och ungefär var det ska ligga och så vidare. Det var jättekallt och mina tår frös nästan fast i skosulan kändes det som. Jag fick övningsköra ungefär från Bosjökloster och sen till tomten. Det gick bra tycker jag. Lite jobbigt bara att mamma försökte påpeka att där kom en bil från vänster i en rondell, när det var pappa som skulle säga det eftersom han satt bredvid mig. Men jag såg bilen. Fast de vill väl bara mitt bästa antar jag.



Lite längre till vänster här, där jag inte har fotat, kommer vårt hus att ligga...

 

En stycken syster...

 

Resterande familjen pekar och pekar...



En frusen och trött Sofia...

 

Frost.

 

En ännu mer frusen Sofia.



Jag är trött på min familj nu. Fick skäll av mamma för att hon tycker att jag och Linnea aldrig hjälper till i köket. Hon sa att så fort vi kommer hem försvinner vi upp på våra rum och att hjälpa till inte ens existerar i våra tankar. Visst, jag kan erkänna att vi inte alltid hjälper till så mycket som vi borde, det är inte det jag uppreser mig mot. Det jag blir ledsen på är att jag alltid får ta den skäll som både jag och Linnea får. Jag sa till mamma att hon väl kunde säga till Linnea också men då svarade hon; Ja men nu sa jag till dig!
Hon sa också; Mormor säger så ofta att ni är oerhört bortskämda och att ni aldrig hjälper till i köket och det är ni faktiskt också! Och så stod hon där och skällde och skällde på mig. I vanliga fall brukar jag börja gråta, men jag gjorde inte det den här gången. Jag blev bara arg.
Jag sa till mamma att jag kunde ta disken då istället eftersom vi inte hjälpt till att plocka fram och förbereda maten. Då slängde hon detta rakt i ansiktet på mig: Ja, JAG tänker då inte ta disken! Så nu har jag stått och plockat ut den rena disken och satt in den på sin plats, satt i den smutsiga och lagt ner det som blev över av maten i en plastskål.

Jag borde inte reagera såhär. Jag är 18 år och borde hjälpa till mer hemma än vad jag gör. Jag är bortskämd. Det är kanske lätt att säga, men skulle jag flytta till något eget skulle jag ta tag i saker och ting mycket mer. Jag diskuterade studiebidrag med mina föräldrar igår också. Hittills har jag fått 500 kronor av de 1050 kronor som bidraget består av. 200 kronor av de 1050 har satts in på mina fonder och de ska alltså vara till framtiden. Mamma sa att vi kunde diskutera om jag skulle få hela, och pappa sa att han i så fall kunde föra över pengarna när de kom eftersom jag någon minut innan hade frågat om jag kommer få alla pengar direkt till mitt konto då. Men mamma ville inte diskutera det just då, så jag vet inte hur det kommer bli. Hur har ni det? Får ni era pengar själv? Vad behöver ni betala och vad behöver ni inte betala? Berätta!

Såhär såg julbordet ut hemma hos mormor och morfar igår.

Jag övningskörde dit. Det gick massa bra.
Det var en ganska trevlig tillställning. Vi åt en massa och jag försökte att inte ta så mycket mat, för jag vet hur det blir annars. Om jag tar alldeles för mycket känner jag mig som en uppblåst ballong och vill inte äta mer på många många timmar. Det var sill, grönsakspaté, bröd, ost, janssons frestelse, kex, ägg, köttbullar, prinskorv, brunkål osv. Jag drack julmust till maten. Fick faktiskt lite pepparkaks-snaps också. Efter det var det kakor. Sen var det julklappsöppning. Sen var det gröt med sylt och socker och kanel och sen var det kakor igen.



En sådan här fick jag också av mina morföräldrar. Jag trodde först att det var en flaska champagne, för morfar började prata så fint om att jag ju fyllde arton osv, men sen förstörde min moster det lite. Hon pekade på flaskan där hon satt bredvid morfar och morfar försökte tysta ner henne. Då förstod jag att det inte var på riktigt. Men lite kul ändå. Det är choklad.

När jag varit på toaletten och kom tillbaka till matbordet så var stämningen rätt hög. Eller det pratades ganska mycket. Nyfiken som jag är, så frågade jag vad de pratade om. Då sa de att de pratade om påven och synen på homosexuella. Att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan nu (vilket de absolut inte tyckte skulle få förekomma), och mormor sa "ska DE få fortsätta härja..." (hon syftade på homosexuella) och sen vet jag inte mer vad hon sa, för jag hakade upp mig på det ordet. Tänkte men om alla tycker såhär som mormor gör, så tycker de ju inte om mig heller. Jag är ju inte straight. Jag borde säga något. Men det blev aldrig så. Jag satt bara där och kände mig obekväm och ful och allmänt utanför. Varför vågar jag aldrig säga ifrån? Jag sitter alltid tyst som en mus eller känner mig obekväm inombords, men får aldrig ut det jag egentligen tycker eftersom jag är rädd för att de ska tycka illa om mig eller hata mig för det jag säger. Varför är jag så jävla rädd hela tiden?  Jag vill att det ska bli mitt nyårslöfte. Att inte vara så jävla rädd och försöka stå för det jag tycker utan att bry mig så mycket om vad andra tycker om mig. Jag ska ju inte såra människor, men inte heller förminska mig själv och tänka att det jag tycker inte har någon betydelse. För någonstans innerst inne vet jag ju att det har det.

  

Mamma kom med den briljanta (hur det nu stavas?) idén att när vi hade delat ut alla julklappar skulle vi öppna dem en och en så att alla såg vad alla fick. Min morbror nappade direkt på det och hans fru var lite sådär sen när hon kom ner i källaren, "menar ni verkligen allvar?!" och ja, det blev så. Till en början var det skitjobbigt, men sen kom man ändå in i det och det var ganska kul att man nu kunde se vad alla fick. Annars blir det bara så att man inte vet hälften om vad de andra har fått.
Mitt under julklappsutdelningen kände jag bara hur ångesten kom och sköljde över mig. Det var en sådan enorm kraft och jag kände hur det blev svårare att andas och hur jag ville skada och allt. Det var skitjobbigt. Tänkte ett tag att jag kanske skulle gå ut därifrån om jag inte klarade att sitta kvar, men jag satt kvar i alla fall.
(samma sak där, varför gick jag inte ut och tog lite frisk luft och struntade i vad alla andra skulle tycka?)

 

Här är mina presenter som jag fick. Eller kanske ska säga julklappar.

Efter julklappsutdelningen blev det kakor och gröt och sånt. Vi lekte en lek, jag, min syster och kusinerna. Sen kom pappa och min morbrors fru och var med också. Sen bar det av hemåt.

     

Såhär såg jag ut igår.



(En liten parentes också bara; hur i helvete kan påven jämföra homosexualitet med växthuseffekten?!  "Saving Humanity from homosexuals is is just as important as saving the environment" säger han :/)

Ja nu närmar det sig med stormsteg. Dagen D eller vad man kallar viktiga dagar för. Om ungefär tolv timmar kommer föräldrarna och min syster in på mitt rum, sjungandes med massa paketer i händerna. Jag kan inte hjälpa det, men vid sådana här tillfällen så blir jag som ett litet barn igen, även om jag denna gången fyller arton. Det känns ganska stort faktiskt, även om flertalet av mina vänner redan varit arton ett bra tag, och för många var det kanske ett, två, tre år sen eller mer, sen de själva var arton.

I dag har jag sprungit runt som en skållad råtta. Dammat här, dammsugat där, hjälpt pappa att titta om granen stod rätt, klätt granen, städat till Champis, lyssnat på julmusik, fått ett vykort hemskickat (tack J!), ätit julmat (jag är nästan trött på den redan), blivit irriterad på att mammas mobiltelefon ringer hela tiden, blivit irriterad på att hemtelefonen ringer och att det aldrig är någon som ringer till mig (men i morgon kanske det är det? eller om det inte är på hemtelefonen så är det kanske på mobilen?) och ja. Dagen har gått i ett kan man väl säga. Har inte riktigt haft så mycket tid att tänka som jag annars har, fast ändå har hjärnan gått på högvarv och jag tror jag drömde något i natt igen. Håller inte riktigt koll på drömmarna längre.

I går tog jag tag i saken. Jag skrev ut alla dikter jag hittills publicerat på Sockerdricka (de som var kvar att skriva ut), och har dem nu i två till bredden fyllda A4 pärmar, vilket resulterar i att jag måste leta upp om det finns någon ledig pärm här hemma, eller skaffa en ny. Sedan började jag fundera ut tänkbara namn på olika kapitel som jag ska ha i min kommande diktbok, och började kategorisera mina dikter och sätta dem i ordning efter vad jag tror skulle kunna funka i en diktbok. Troligen kommer detta att ändras ett flertal tillfällen, men det är i alla fall en början. Och jag vill ge ut en diktbok.

(Bilderna är på hur det ser ut när det är jul hemma hos mig och min familj och så sitter min syster och dricker glögg på en av bilderna också. Jul, jul, strålande jul, eller något)

Nu: Fylla på vattenflaskan så att jag inte dör av törst, ge Champis en morot, borsta tänderna, läsa i Twilight

Jag vill gå på midnattsmässa i morgon kväll. Hoppas vi kan göra det.

God Jul på er alla!

Nätterna börjar känna av min närvaro nu.
Det är då jag är i mitt rätta element.
Inspirationen hittar fram till mig då, blottar sin nakna kropp, säger kom och ta mig och jag kastar mig in i dess famn.
Det är så tyst då. Alldeles knäpptyst förutom lite ljud från TV:n där nere kanske, om mamma och pappa ännu inte gått och lagt sig. Hjärtat bankar, rädd för att de ska komma in på mitt rum och se att jag fortfarande är uppe. Om de bara visste hur länge jag är uppe om nätterna.

Tankarna går på högvarv och det börjar lukta bränt
det börjar lukta bränd hud.

Allt jag vill är att ha en hand att hålla i, en famn att krypa in i, en kind att pussa på, men det verkar inte gå.
Nej nej nej nej nej.
Himlen är utan moln i dag, det blåser en del, men solen lyser. Jag borde gå ut och njuta, borde låta mina fötter bära mig vart de än vill, borde åka ut i skogen och gå gå gå gå. Men jag kan inte ta mig dit. Jag ska åka och handla med mamma sedan också. När de kommer hem.
Alla julklappar är inslagna i sina fina papper, granen är dock inte klädd ännu, men det tror jag ska göras ikväll, eller kanske i morgon. Och jag har ingen julkänsla överhuvudtaget.

Jag kommer gråta mig till sömns i natt...
Jag vill inte mer. Känner mig så himla misslyckad och fel och ful och ensam och dum.
Hur kunde jag ens tänka tanken?

 


Jag vill inte gå upp ur sängen mer...

  

I will never leave you - Jason Upton

  


Dagen började bra. Jag cyklade till bussen efter ett antal snoozningar och dusch och två mackor, lyssnade på musikhjälpen och log faktiskt. Det var julspel i aulan med  tomtenissar som skulle spränga fabriken för att de var trötta på att göra samma sak dag ut och dag in, sedan var det lyssna på kören när de sjöng (skönt att inte behöva vara med för en gångs skull), lite pratprat och rektorn sa att vi ses igen den 8 augusti och alla i hela aulan skrek av glädje. Han hade naturligtvis sagt fel och menade den 8 januari. Typiskt. Därefter blev det betygsutdelning och jag fick faktiskt MVG i religion!!!!!! :D



Klockan är halv två och det är mörkt utanför. Jag var på Berea ikväll. Kände mig inte så närvarande i undervisningen. Försökte att ta in det som det talades om, men jag satt mest i mina egna tankar. Kunde inte tänka klart riktigt. Nu är jag trött och känslosam, men jag vill gråta. Mitt huvud spränger och jag känner mig ensam. Det är fyra dagar kvar tills jag fyller arton och jag har inte särskilt mycket julkänsla även om ljusstakarna är uppsatta och det faktiskt har snöat detta året. Kanske kommer det när vi klär granen och lägger paket under den.
Mina föräldrar sa att jag nog får pengar av farmor i julklapp och att jag i så fall kan jag köpa vad jag vill för dem, t.ex en kamera. Eftersom de sa så, får jag nog inte någon kamera i present/julklapp. :( Kanske är jag ha-galen, men jag skulle verkligen bli otroligt glad om jag fick en digital systemkamera. Då skulle jag sätta igång att läsa manualen direkt och jag skulle börja fota en massa till mitt projektarbete. Jag får dock lära mig att inte hänga upp allt på materiella ting, för det är inte det jag längtar efter innerst inne...

Jag känner mig så himla förvirrad. Vet inte vem/vad/varför jag är som jag är. Vet ingenting. Känner mig bara så jävla lost och jag vill hitta hem igen. Kan jag någonsin göra det?

Det är ett stort svart jävla hål i min bröstkorg och det skjuts glaskulor från pistoler genom mitt fönster.
(Det var så en dröm var häromnatten och det är så det känns)

Jag har hunnit med en del grejer i dag faktiskt.
Städat till Champis, tömt diskmaskinen och satt in smutsig disk, övat lite körkortsteori (fick 50 rätt av 70 möjliga på det testet jag gjorde) och ringt till Körskolan för att det krånglade sig med teorin. Jag loggar in via internet och skapade ett test som man ska göra, och sen gjorde jag första frågan och klickade på "rätta", men det skulle jag inte gjort tydligen. För då rättade datorn alla frågorna utan att jag hade haft en chans att titta på dem. Och det gick inte att ta bort de rätta svaren heller. Så hon som jag pratade med från körskolan sa åt mig att skapa ett nytt test och så fick vi kolla på det där senare. Så det var vad jag gjorde.

Resultaten ser ut som så att på det första fick jag 45 av 70 rätt, det andra var det som det blev konstigt med och det tredje fick jag 50 av 70 på. I dag tog jag mig tid att läsa i boken under tiden också så att jag lärde mig massa samtidigt. Det är nog så man bör göra. Och jag använde mitt sunda förnuft också. Allt är tre alternativ-frågor, och ibland är vissa svarsalternativ bara så urbota dumma ^^

Dessutom har jag försökt ringa runt till släkten för att försöka få hit dem den 28:e på lite kalas för mig, för jag fyller ju 18. Kusinerna & deras föräldrar kommer. Mormor & morfar kommer nog. Farmor & Tore vet jag inte än. Tror kanske att de kommer. Pappas bror med fru kommer inte. Farfar & Viveka vet jag inte än. Pappas halvbror med fru har jag inte fått tag på. Pappas halvsyster med familj vet jag inte heller. Har bara pratat med hennes man och son, men inte med henne, så jag har inte fått någon klarhet där. Jag hoppades ju bara att de kunde pallra sig hit nu när jag fyller arton och allt. Men kanske går inte ens det...

Att vara homo är som att vara hetero fast tvärt om. De som är hetero går ju inte och blir kära i vem som helst närsomhelst hursomhelst. - Jag

 


Pappa kom upp till mig vid halv nio tiden och frågade om jag hade vaknat vid halv sju i morse. Jag sa att jag inte hade gjort det. Då berättade han att det hade varit ett jordskalv och att hela huset hade skakat. Han trodde först det var en jättekraftig vind eller något, och hade satt på radion där de hade sagt vad det var. Mamma var också vaken. Konstigt att jag inte vaknade.

Skalvet mätte upp till 4,7 på richterskalan (max är 8) och det är det största skalvet sedan 1904. Det är lokaliserat till att ha börjat i Everöd i Skåne och var i morse vid 06.20. Shit alltså. Människan har ingen som helst makt över naturen. Jag tänker mest på de som lever i det här nästan dagligen. Fy för säger jag bara.

I dag blir det en tripp in till Malmö för att kolla på Musikhjälpen på Gustav Adolfs Torg eftersom Maya Rung och Jonas Bane från Andra Avenyn kommer dit. :) Hoppas jag kan få en skymt av dem. Kommer vara där ca en timme innan de kommer, så jag hoppas det inte är helt smockat med folk. Efter det ska jag kolla julklappar och pappa vet fortfarande inte vad han önskar sig. Det är hopplöst. Sedan ska jag till Lund och träffa J.

Och det är bara åtta dagar kvar till min födelsedag :)
(bilden är från internet, från ett annat skalv någon annanstans i världen)

  


True colours.

 


Liksom, de är bäst. :*





Sjunga kan han också <3

Det snöar utanför fönstret och mina ögonlock håller på att falla neråt.
Falla neråt för att kanske aldrig mer öppnas igen eller nej
falla neråt för att öppnas igen om några timmar.

(Jag skulle behöva sova länge. Länge länge länge.)

Dygnsrytmen är inte alls som den borde vara.
Det har den aldrig varit. Eller i alla fall inte denna hösten.
Jag har upptäckt att kvällarna och nätterna är ganska mysiga.
Tysta. Och sen rätt vad det är hör jag golvet knarra här utanför.
Det är pappa som kommer upp och ska stänga av sin dator.
Jag håller andan för att han inte ska säga åt mig att gå och lägga mig.
Och andas ut igen när jag hör att han går ner.

Egentligen är jag trött.
Men jag kommer ju ändå aldrig i säng i tid.

Snöflingorna singlar sakta ner mot marken
och jag hoppas att Champis inte fryser hos den där tjejen som ska ta hand om honom.