det här går snart inte längre.
det gör inte det.
jag blir så rädd för mig själv.
dels för att jag har blivit så himla bra på att dölja känslor,
och för att jag inte vågar släppa ut dem när de väl kommer.
jag vågar inte sätta ner foten och säga nej nu orkar jag faktiskt inte längre! snälla hjälp mig! (jag känner mig inte värd hjälpen)

jag är konstant trött, jag tänker alldeles för mycket och tankarna snurrar runt i huvudet och trasslar ihop sig till ett garnnystan som är omöjligt att få upp. hur mycket man än försöker.

mörkret kryper långt in under huden och bosätter sig där.
(jag har inget att säga till om)
det är svårt att förklara, men det är en nervös och orolig känsla inuti min kropp hela tiden. aldrig kan jag slappna av och alltid tänker jag på morgondagen, dagen efter det eller flera veckor i förväg.
(jag kan aldrig befinna mig i nuet fullt ut)

livet skrämmer mig.
samhället skrämmer mig.
jag vill inte vara fast i den här jävla bubblan längre,
jag vill bryta mig loss, jag måste bryta mig loss
samtidigt
vill jag skada mig så mycket som det bara går,
med allt som bara går att skada sig med,
för att bevisa för mig själv att jag är värdelös.

jag vet inte om jag har fallit tillbaka till depressionen igen,
men det känns så. allt ser bara mörkt ut.

   




jag är tillbaka i gamla hjulspår.