I går åt jag fruktsallad med glass och ikväll känner jag mig värd ett kexchoklad, eller i alla fall en bit av det.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Vi fick tillbaka vårt svenskprov i dag och jag fick 33/36 poäng, alltså MVG. Och jag tillåter mig inte att bli glad?! Jag tänkte: "Yes" när jag fick det i mina händer, men det var ingen glädje i det. Bara ett konstaterande. Varför ska man då kämpa så jävla mycket om man ändå inte kan tillåta sig att bli glad? Det undrar jag.
Mamma är stolt över mig. Hon sa att allt ju verkar gå så bra nu och så vidare. Och visst, jag har bra betyg överlag, men finns själen där? Finns lyckan och viljan att lära sig? Nej. Jag är så förbannat trött på skolan och allt som hör till den att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Rädda mig?

Innan i dag önskade jag att jag hade haft en varm pojkfamn att kunna krypa in i och jag vet, man ska inte skaffa sig en pojkvän bara därför, men jag saknade det. Jag vet inte om jag tror på livslånga förhållanden (men mina morföräldrar har varit gifta i...vad är det? 40 eller 50 år nu. och de håller ju fortfarande ihop). Mina föräldrar har varit gifta sen -89. Så snart 20 år sedan. Men kanske är det annorlunda bland oss som är dagens ungdom? Det dumma var att jag tänkte att ingen kommer vilja vara tillsammans med mig för att jag inte är tillräckligt snygg, inte tillräckligt glad och så vidare. Och det är ju också en nedåtgående spiral. Suck.

Jag får krama om nallen när jag ska sova istället.