Min kropp börjar äntligen säga ifrån nu.
Jag har dragit på mig en förkylning och det känns på ett sätt bra.
Jag behöver vila, men jag hinner inte för min almanacka är så fylld till brädden.
Önskar bara jag kunde krypa ner i sängen och få ligga där.

Jag sa ifrån igår. Sa till mamma att jag inte orkar. Hon frågade vad det är jag inte orkar. Jag svarade: "Följa med till Tyskland" Hon: "Du måste. Jag orkar inte prata om det här nu för jag är trött."
Hon tvingar mig alltså.
Jag sa det till pappa nu på morgonen och han sa att han inte tycker om när det är sådär mellan mig och mamma. Han sa också att det var likadant förra året, och det var det ju. Men det är mamma som vill ha med mig och jag försöker att säga ifrån att jag inte orkar ju, men hon vill inte lyssna. Jag ser ingen som helst glädje i att åka med. Faktiskt inte. Jag ser det bara som ännu en grej i min överfyllda almanacka som får mig att explodera.

Önskar jag kunde bryta ihop. På riktigt.