Såhär såg julbordet ut hemma hos mormor och morfar igår.

Jag övningskörde dit. Det gick massa bra.
Det var en ganska trevlig tillställning. Vi åt en massa och jag försökte att inte ta så mycket mat, för jag vet hur det blir annars. Om jag tar alldeles för mycket känner jag mig som en uppblåst ballong och vill inte äta mer på många många timmar. Det var sill, grönsakspaté, bröd, ost, janssons frestelse, kex, ägg, köttbullar, prinskorv, brunkål osv. Jag drack julmust till maten. Fick faktiskt lite pepparkaks-snaps också. Efter det var det kakor. Sen var det julklappsöppning. Sen var det gröt med sylt och socker och kanel och sen var det kakor igen.



En sådan här fick jag också av mina morföräldrar. Jag trodde först att det var en flaska champagne, för morfar började prata så fint om att jag ju fyllde arton osv, men sen förstörde min moster det lite. Hon pekade på flaskan där hon satt bredvid morfar och morfar försökte tysta ner henne. Då förstod jag att det inte var på riktigt. Men lite kul ändå. Det är choklad.

När jag varit på toaletten och kom tillbaka till matbordet så var stämningen rätt hög. Eller det pratades ganska mycket. Nyfiken som jag är, så frågade jag vad de pratade om. Då sa de att de pratade om påven och synen på homosexuella. Att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan nu (vilket de absolut inte tyckte skulle få förekomma), och mormor sa "ska DE få fortsätta härja..." (hon syftade på homosexuella) och sen vet jag inte mer vad hon sa, för jag hakade upp mig på det ordet. Tänkte men om alla tycker såhär som mormor gör, så tycker de ju inte om mig heller. Jag är ju inte straight. Jag borde säga något. Men det blev aldrig så. Jag satt bara där och kände mig obekväm och ful och allmänt utanför. Varför vågar jag aldrig säga ifrån? Jag sitter alltid tyst som en mus eller känner mig obekväm inombords, men får aldrig ut det jag egentligen tycker eftersom jag är rädd för att de ska tycka illa om mig eller hata mig för det jag säger. Varför är jag så jävla rädd hela tiden?  Jag vill att det ska bli mitt nyårslöfte. Att inte vara så jävla rädd och försöka stå för det jag tycker utan att bry mig så mycket om vad andra tycker om mig. Jag ska ju inte såra människor, men inte heller förminska mig själv och tänka att det jag tycker inte har någon betydelse. För någonstans innerst inne vet jag ju att det har det.

  

Mamma kom med den briljanta (hur det nu stavas?) idén att när vi hade delat ut alla julklappar skulle vi öppna dem en och en så att alla såg vad alla fick. Min morbror nappade direkt på det och hans fru var lite sådär sen när hon kom ner i källaren, "menar ni verkligen allvar?!" och ja, det blev så. Till en början var det skitjobbigt, men sen kom man ändå in i det och det var ganska kul att man nu kunde se vad alla fick. Annars blir det bara så att man inte vet hälften om vad de andra har fått.
Mitt under julklappsutdelningen kände jag bara hur ångesten kom och sköljde över mig. Det var en sådan enorm kraft och jag kände hur det blev svårare att andas och hur jag ville skada och allt. Det var skitjobbigt. Tänkte ett tag att jag kanske skulle gå ut därifrån om jag inte klarade att sitta kvar, men jag satt kvar i alla fall.
(samma sak där, varför gick jag inte ut och tog lite frisk luft och struntade i vad alla andra skulle tycka?)

 

Här är mina presenter som jag fick. Eller kanske ska säga julklappar.

Efter julklappsutdelningen blev det kakor och gröt och sånt. Vi lekte en lek, jag, min syster och kusinerna. Sen kom pappa och min morbrors fru och var med också. Sen bar det av hemåt.

     

Såhär såg jag ut igår.



(En liten parentes också bara; hur i helvete kan påven jämföra homosexualitet med växthuseffekten?!  "Saving Humanity from homosexuals is is just as important as saving the environment" säger han :/)