Det snöar utanför fönstret och mina ögonlock håller på att falla neråt.
Falla neråt för att kanske aldrig mer öppnas igen eller nej
falla neråt för att öppnas igen om några timmar.

(Jag skulle behöva sova länge. Länge länge länge.)

Dygnsrytmen är inte alls som den borde vara.
Det har den aldrig varit. Eller i alla fall inte denna hösten.
Jag har upptäckt att kvällarna och nätterna är ganska mysiga.
Tysta. Och sen rätt vad det är hör jag golvet knarra här utanför.
Det är pappa som kommer upp och ska stänga av sin dator.
Jag håller andan för att han inte ska säga åt mig att gå och lägga mig.
Och andas ut igen när jag hör att han går ner.

Egentligen är jag trött.
Men jag kommer ju ändå aldrig i säng i tid.

Snöflingorna singlar sakta ner mot marken
och jag hoppas att Champis inte fryser hos den där tjejen som ska ta hand om honom.