Det är söndag och jag är ledig.

Solen skiner utanför och jag kan göra i princip vad jag vill.

Läsa ute på terassen, spela gitarr, rita, skriva, övningsköra, göra någon läxa.

Badrummet måste också städas tyvärr. Får göra min del av det och så får lillasyster göra sin del.

Vi brukar dela upp det så att både gör ungefär lika mycket. Men hon är iväg och dansar nu som vanligt.

(Jag skulle också varit med egentligen, men jag gillade inte läraren, så jag försöker hitta något annat ställe att gå på).

Jag har klarat mig igenom det värsta mörkret och den värsta ångesten. Även om jag aldrig trodde att jag skulle göra det. Jag har gått från 100 mg medicin till 50 mg och hoppas snart kunna vara utan den helt. De som har hjälpt mig att ta mig såhär långt är vänner, psykologen, familjen och läkaren. Har ett möte kvar med psykologen som hon kallade för "kolla läget" - möte och då tänkte jag ge henne någonting som tack. Kanske en dikt hon kan hänga upp på väggen eller något sådant. Men jag vet ju inte om hon kommer att göra det. Men hoppas ändå på det.

Det finns dagar då allt är botten, då det känns som om jag är på väg neråt igen.

Men jag kommer aldrig falla lika djupt ner som jag en gång var. Det känns inte så i alla fall.

Jag har lärt mig att hantera saker och ting på ett bättre sätt. Lärt mig att hantera ångesten utan att skada mig fysiskt.

Och det är jag himla stolt över.

Det finns ljus i slutet av den svarta tunneln.

Kolla detta; http://www.youtube.com/watch?v=qlp0W_1HtV4