I går morse när jag satt på stadsbussen mot skolan så började en kille skrika högt på göteborgska.
"Vad fan håller du på med?! Jävla idiot! Vem fan tror du att du är?!!" och jag trodde nästan att han skrek på någon som var i bussen, men sen fick jag syn på telefonen som han hade i handen. När han hade gått av och dörrarna stängts bakom honom såg man hur han fortsatte skrika till personen på andra sidan luren.

Jag tänkte att det kanske inte är så roligt att börja dagen med ett bråk, men samtidigt kanske det var skönt för honom att få ur sig sina känslor. Man ska ju inte hålla dem inom sig, och han kanske inte skulle träffa den personen på länge, så därför var det bättre att få ut det. (Varför kan jag aldrig förstå att det är okej att gråta när någon ser mig?)

Somliga dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och aldrig gå upp. Jag vill inte känna det kalla golvet mot mina bara fötter eller hur stel jag blivit i nacken efter en natts orolig sömn. Inte heller vill jag minnas nattens mardrömmar som lämnar avtryck på min näthinna. Jag längtar efter höstdagar med klarblå  himmel, några plusgrader, stora halsdukar och varm choklad. Längtar efter froststjärnor på växterna utanför husets varma väggar.

En tjej i min parallellklass frågade i dag hur det var med mig och jag svarade (som vanligt kanske man kan börja säga nu), att jag var trött. Hon frågade om jag alltid var trött. Och kanske är jag det. Eller så är det den där vardagliga  tröttheten jag pratar om, eller så är det något som jag börjat säga för att slippa känna efter riktigt ordentligt. Men om det skulle vara dåligt, skulle jag ändå inte våga säga det.

Och jag spikar upp fiendernas ansikten på min strukturtapet.