(Ikväll har jag fått hjälp av Sam att fixa layouten på den här nya bloggen och jag tackar henne så hjärtligt. Hon är grym.)

Vid somliga tidpunkter i livet tror jag att man är mer mottaglig för motgångar än andra. Och när man är på väg uppåt, kämpar för att klara sig utan att säga till sig själv att man är dålig, så faller man. Rakt ner bara. Där finns ingen mjuk madrass heller som du kan landa på, utan det är rakt ner i kullerstenen bara. Du kravlar dig upp därifrån med en bruten arm och påfyllt självhat. (Du slutar aldrig räkna andetagen).

06.45 när min väckarklocka ringer, vill jag bara dö. Eller, kanske inte direkt dö, men i alla fall vrida tillbaka tiden så att jag kan få några timmars extra sömn. Men hur ofta händer det? (Okej, jag ska inte klaga, för i morgon börjar jag typ tjugo i tolv eller  vad det är, och har en lektion, men jag är pessimistiskt lagd i dag). Min hals känns som ett av de tunnaste sandpapprena som fanns på träslöjden på mellan- och högstadiet och jag får kanske införskaffa otrivin mentol nässpray för att få bukt med detta. (Men främst av allt vill jag ha någon att krama och prata i timmavis med). Är du en sådan själ, så hör av dig.